Dejliigt

| Bloggen | Om mig | Länkar |

Hopplöst o-mammig?

torsdag 26 juni 2014

Vi träffades tre mammor och tre bebisar under en dag. Men halvvägs in i mötet började jag verkligen tröttna. Den här moderliga och framstå som världens-bästa-mamma-anda. Jag tröttnar liksom. Jag stänger av. Stänger liksom bara av. Helt av sig själv. Den här hönsiga mamma biten passar inte mig.

Det diskuterades; Mammaledighet. Mat. Amning. Dagis. Pappor.
Jag kände väl inte riktigt att jag passade in i de andra två mammornas mönster på någon punkt riktigt.

1. Jag är inte mammaledig utan pappan är pappaledig. Jag är lycklig av att jobba och lycklig över att grodan och pappan har förmånen att knyta en starkare relation till varandra. Jag har sedan grodan föddes haft prioritering grodan och studier att ta hänsyn till allt annat har fått vänta. Mammorna ville vara hemma och kunde inte tänka sig ge bort tiden. Mammorna skulle missa alldeles för mycket. Varje liten utveckling och grej med barnet är superviktigt att närvara vid. Mammor har också all tid i världen för sin bebis, ingenting annat att tänka på och ingenting annat att bry sig om. En liten lycklig bebisbubbla med bebisgrejer i bebisvärlden som kan delas bland småbarnsmammor på fiken.
2. Jag har inte sådär jättekoll på matbiten. Men tydligen är "gluten" en väldigt stressande fråga. Jag satt som ett frågetecken - "gluten" vadå? Men tydligen ska man introducera gluten sakta så att barnet inte blir intolerant. Men eh... ska man inte introducera all ny mat sakta? Varför stressa upp sig?
3. Jag har slutat amma, frivilligt och i förväg och tycker att det är förbannat skönt. Jag sitter liksom inte fast med grodan längre. De andra mammorna ammar fortfarande och skulle sakna närheten och de mysiga egenstunderna med bebisen. Och förmodligen också, gissar jag, få panik över att inte sitta fast med bebisen längre.
4. Dagis. Jag tror att när den dagen kommer så kommer jag vara stolt och tycka att det är kul att grodan nu är så stor och duktig som går på dagis och klarar sig själv utan oss föräldrar. Få kompisar och utvecklas och uppfostras av utbildade duktiga pedagoger. Det är så det är, jag kan inte göra något åt det så varför stressa upp sig. Nej tydligen ska det vara väldigt svårt att skiljas. Svårare för mamman än för barnet. Och som mamma vill man inte lämna sitt barn på dagis. Mammorna får också lite tårar i ögonen av att prata om att det inte är så långt kvar dit.
5. Grodans pappa har delat ansvar och drar jämt last. Nej tydligen så sköter mamman i stort sett allt med barnet. Blöjbyten, vaggning, nätter, matning, vagnspromenader, lek etc. Pappor har ingen koll alls. Inga rutiner och känner absolut inte till mammornas rutiner med bebisarna = katastrof! Mammorna kan inte involvera papporna i de jobbiga bitarna för att papporna själva inte vill (ex. blöjbyten och nätter) och mammorna låter inte papporna bli involverade i de roliga bitarna eftersom det är deras bitar.

Kanske är det något fel på mig? Är jag för o-mammig?! Har jag för mycket annat här i livet att ta hänsyn till? Prioriterar jag fel i livet? Är jag för mycket pojk-flicka? Hur kommer detta påverka grodan?

Nej i vilket fall.. jag stänger liksom bara av. Orkar inte föra fram mina synpunkter tillslut. Jag blir stämplad annorlunda och konstigt - faller ur mönstret för vad man ska och inte ska säga.

Etiketter: Vardagskonturer