Dejliigt

| Bloggen | Om mig | Länkar |

Von Rosen igen

torsdag 12 december 2013

Vi är som sagt jättetacksamma och glada över att lila grodan fått hjälp och hjälp så snabbt.
Men det har varit lite av en berg och dalbana för oss som föräldrar.
Vi fick beskedet av läkaren på bb. "det är luxation i höften". Men ingen förklaring av vad det var för något och vad det innebär? Så där satt vi, två skrämda föräldrar, "kommer hon få några men?" var min fråga. "nejdå det kommer hon inte".
Nästa dag var vi på screening. Vi pressade undan tårarna när grodan tjöt på bordet under röntgen. Hur otäckt det såg ut. Beskedet att det var båda höfterna. Den minimala informationen. "håll henne som en groda och kom tillbaka om två veckor". Hur familjen sedan frågade ut mig och ifrågasatte. Vi visste inte så mycket, ingen hade lagt mer än två minuter på att ge oss information.
Så vi googlade. Och information det finns det. Verkar vara som om sjukvården inte har tid att dela med sig av den. Nu ville vi mer eller mindre efter att ha läst all information att hon skulle ha skenan oavsett "lite som för säkerhets skull".
Screening igen. Det blev trots allt googlande jobbigare än sist. Denna gång gick det inte för mig att hålla tårarna borta. Dem brände innanför ögonlocket och i ögonen hängde tårarna. Grodan skrek igen på bordet. Innan röntgen ens började kunde personalen känna att hon kunde dra hela höftkulan ur position. Det var med andra ord konstaterat redan innan screeningen. Den andra höften visade sig dock vara bra nu. Personalen tog ett snabbt beslut vi skulle till ortopeden direkt, så hon ringde och meddelade att vi kom nu på en gång. Hon såg att jag var ledsen och lugnare mig med att "när det är upptäckt fixar det sig alltid".
På ortopeden var dem hur söta och trevliga som helst. Gav oss ett varmt rum. Ortopederna var positiva. Gav lite mer information. Skötaren berömde grodan och sa samtidigt "jag brukar hålla mig borta från bebisarna, jag tycker inte att man ska behöva besöka ett sjukhus förrän man i alla fall passerat 18 års åldern". Och ortopederna som såg att jag var lite ledsen förklarade att "det är inte ditt fel, du har inte gjort någonting fel, detta går inte att påverka, nu kommer hon bli bra efter sex veckor eftersom att det har upptäckts". Men det rann lite tårar tillslut ändå, knöt sig i halsen och ögonen svämmade över. Lilla grodan kändes som ett hårt men stabilt paket. Kläderna fick vi knappt på. Hon såg och ser ut som vilken, eller en amerikansk footballs spelare som precis ska ha match. Men nu kommer hon bli bra det är huvudsaken.
Vi var båda helt skakiga när vi satte oss i bilen. Men kände att nu blir detta bra. Oron vi bärt på sedan bb hade släppt.

Etiketter: Lilla Grodan, Von rosenskena