Första tiden hemma

torsdag 5 december 2013

Nu sover lilla grodan. Som alltid. Hon är go hon, världens bästa! Så jag passar på att skriva ett inlägg.

Vi hade en skön och avkopplande tid på bb. Så var det dax att komma hem.. Sambons familj hade redan hängt på låset på bb, mer eller mindre. De trodde inte på "att det var besöksförbud på bb". Vilket tjat om detta i alla telefonsamtal! Inte tänkte jag liksom åka hissen ner och gå ut och ställa mig i dörröppningen med en nyfödd liten groda heller?! Svårmor sa även till sambon att hon vill vara med, hjälpa till, att han men även jag ska fråga henne om råd, ringa henne, att hon vill passa grodan, att hon vill följa med och gå ut med barnvagnen, att hon vill träffa grodan ofta. Jag ville bara spy, och kände mig lätt svimfärdig över problemen som kommas skall..

Så började stressen. Svårmor skulle bli sur om det inte var hon som träffade lilla grodan först. Så för att det skulle fungera så fick svårmor och svärfar komma samma kväll som vi kom hem. Big misstake kände jag. Svårmor var riktigt jobbig. Att lilla grodan hunnit få en present av sin mormor först, men inte träffat mormor var vi tvungna att vara tydliga med, det blev inte populärt. Hon gav presenter till sambon och sa att det var till honom framför näsan på mig sådär övertydligt. "Jaha? Ska jag ha en snuttefilt?" frågade han henne. Svärfar satt bara och pratade om sina problem - "hallå vi har precis fått barn, ditt nya barnbarn!?". Svårmor tog upp lilla grodan när hon sov utan att fråga och skulle sedan se till så att alla fick hålla lika länge etc. skitdryg. Hon gick mer eller mindre över gränsen för vad som är normalt att ta för sig. Ungefär som om det var hennes barn. Satt mer eller mindre och läxade upp mig också, "kalla fötter", "du ska ha en annan filt till henne", "du ska göra såhär", "nu är klockan si och så mycket! Du ska ju amma var tredje timme!" - tillslut reste jag mig upp och gick därifrån och sa till sambon att nu orkar jag inte mer. Han förstod.

Svårmor var även sur över namnet vi valt till lilla grodan, ett namnt hon mer eller mindre skrikit ut med mikrofon att man inte kan heta för hon inte tycker om det, försökt få alla grodans kusiner att inte tycka om namnet och även alla vuxna i släkten. Men som sagt nu har vi gett namnet till lilla grodan ändå, och hon var sur. Det är ju mitt fel. Självklart. Alla som sett lilla grodan har sagt att hon liknar mig, speciellt att näsan är min. Utom... Ja gissa vem? Tydligen känsligt det där för svårmor, gener och liknelser... Hon berättade för mig att hon inte kunde se någon likhet med mig i varje fall. Det var mycket mer, hon hade dålig attityd mot mig från första stund. Sambon reagerade också. Han ringde henne dagen därpå och sa på ett snällt sätt åt henne, inte allting men lite. "Hon började gråta, fick taggarna utåt och snäste innan hon lade på luren i örat - "ja men då ska jag hålla mig borta från er!". Moget av en vuxen människa? Det tycker inte jag. "När du gör så mot min sambo mamma så blir jag och min sambo ledsna".
Redan här började alltså stress ett.

Nästa etapp var sambons syster som ville komma och hälsa på med sina tre barn. Med tre barn som varit sjuka i veckan i förkylning. Hon blev sur som bara den när hon inte fick det. Då skulle hon komma ändå men bara ta med sig den äldsta, som har råkat praktisera på dagis i fem veckor och varit sjuk alla fem veckorna så att han kommer inte få godkänt på praktiken. Återigen fick hon ett nej. Och hon var arg, hon förstod inte. "Hur gör man när man har syskon då?!" - "Jag har åkt in med alla mina barn till akuten flera gånger när de var små!" - "Vi är friska nu!" - "Jaha när kan vi komma och hälsa på då då?!" - "Vill du inte att vi ska komma eller?" - ja... också vidare.. Sambons andra syster fick ringa och prata med henne tillslut, systern som tack och lov förstod och helt stod på vår sida i detta. Tydligen hade svårmor också blivit arg över att inte den ena systern med familj fick komma. "Jag känner inte igen min son längre!" hade hon sagt. Personligen tycker jag att det är märkliga beteenden hos vuxna människor. Här har vi fått information och riktlinjer att följa av sjukvården - också ska dem hålla på såhär. Förmodligen är det väl jag som får skiten för detta i slutänden.
Det var stress två.

Nu kommer stress tre. Tjat om julmiddagar, adventfirande, julafton och allt som hör med julen till och "familjen ska vara samlad". Inte en gång utan helst lika många gånger som adventskalendern har luckor! Våra egna traditioner med vänner är inte värt någonting. Jag vill vara hemma ta det lugnt och inte umgås med hans släkt hela tiden. Skapa egna traditioner.

Det är väldigt stressande. Låt mig och sambon åtminstone ha lugn och ro i två veckor efter förlossningen.

Etiketter: Lilla Grodan, Vardagskonturer

♥ ♥ ♥ untitledBEAUTY | It's complete randomness.

11:10 | back to top | 0 comments

Comments:

Skicka en kommentar

<< Home

Första tiden hemma

torsdag 5 december 2013

Nu sover lilla grodan. Som alltid. Hon är go hon, världens bästa! Så jag passar på att skriva ett inlägg.

Vi hade en skön och avkopplande tid på bb. Så var det dax att komma hem.. Sambons familj hade redan hängt på låset på bb, mer eller mindre. De trodde inte på "att det var besöksförbud på bb". Vilket tjat om detta i alla telefonsamtal! Inte tänkte jag liksom åka hissen ner och gå ut och ställa mig i dörröppningen med en nyfödd liten groda heller?! Svårmor sa även till sambon att hon vill vara med, hjälpa till, att han men även jag ska fråga henne om råd, ringa henne, att hon vill passa grodan, att hon vill följa med och gå ut med barnvagnen, att hon vill träffa grodan ofta. Jag ville bara spy, och kände mig lätt svimfärdig över problemen som kommas skall..

Så började stressen. Svårmor skulle bli sur om det inte var hon som träffade lilla grodan först. Så för att det skulle fungera så fick svårmor och svärfar komma samma kväll som vi kom hem. Big misstake kände jag. Svårmor var riktigt jobbig. Att lilla grodan hunnit få en present av sin mormor först, men inte träffat mormor var vi tvungna att vara tydliga med, det blev inte populärt. Hon gav presenter till sambon och sa att det var till honom framför näsan på mig sådär övertydligt. "Jaha? Ska jag ha en snuttefilt?" frågade han henne. Svärfar satt bara och pratade om sina problem - "hallå vi har precis fått barn, ditt nya barnbarn!?". Svårmor tog upp lilla grodan när hon sov utan att fråga och skulle sedan se till så att alla fick hålla lika länge etc. skitdryg. Hon gick mer eller mindre över gränsen för vad som är normalt att ta för sig. Ungefär som om det var hennes barn. Satt mer eller mindre och läxade upp mig också, "kalla fötter", "du ska ha en annan filt till henne", "du ska göra såhär", "nu är klockan si och så mycket! Du ska ju amma var tredje timme!" - tillslut reste jag mig upp och gick därifrån och sa till sambon att nu orkar jag inte mer. Han förstod.

Svårmor var även sur över namnet vi valt till lilla grodan, ett namnt hon mer eller mindre skrikit ut med mikrofon att man inte kan heta för hon inte tycker om det, försökt få alla grodans kusiner att inte tycka om namnet och även alla vuxna i släkten. Men som sagt nu har vi gett namnet till lilla grodan ändå, och hon var sur. Det är ju mitt fel. Självklart. Alla som sett lilla grodan har sagt att hon liknar mig, speciellt att näsan är min. Utom... Ja gissa vem? Tydligen känsligt det där för svårmor, gener och liknelser... Hon berättade för mig att hon inte kunde se någon likhet med mig i varje fall. Det var mycket mer, hon hade dålig attityd mot mig från första stund. Sambon reagerade också. Han ringde henne dagen därpå och sa på ett snällt sätt åt henne, inte allting men lite. "Hon började gråta, fick taggarna utåt och snäste innan hon lade på luren i örat - "ja men då ska jag hålla mig borta från er!". Moget av en vuxen människa? Det tycker inte jag. "När du gör så mot min sambo mamma så blir jag och min sambo ledsna".
Redan här började alltså stress ett.

Nästa etapp var sambons syster som ville komma och hälsa på med sina tre barn. Med tre barn som varit sjuka i veckan i förkylning. Hon blev sur som bara den när hon inte fick det. Då skulle hon komma ändå men bara ta med sig den äldsta, som har råkat praktisera på dagis i fem veckor och varit sjuk alla fem veckorna så att han kommer inte få godkänt på praktiken. Återigen fick hon ett nej. Och hon var arg, hon förstod inte. "Hur gör man när man har syskon då?!" - "Jag har åkt in med alla mina barn till akuten flera gånger när de var små!" - "Vi är friska nu!" - "Jaha när kan vi komma och hälsa på då då?!" - "Vill du inte att vi ska komma eller?" - ja... också vidare.. Sambons andra syster fick ringa och prata med henne tillslut, systern som tack och lov förstod och helt stod på vår sida i detta. Tydligen hade svårmor också blivit arg över att inte den ena systern med familj fick komma. "Jag känner inte igen min son längre!" hade hon sagt. Personligen tycker jag att det är märkliga beteenden hos vuxna människor. Här har vi fått information och riktlinjer att följa av sjukvården - också ska dem hålla på såhär. Förmodligen är det väl jag som får skiten för detta i slutänden.
Det var stress två.

Nu kommer stress tre. Tjat om julmiddagar, adventfirande, julafton och allt som hör med julen till och "familjen ska vara samlad". Inte en gång utan helst lika många gånger som adventskalendern har luckor! Våra egna traditioner med vänner är inte värt någonting. Jag vill vara hemma ta det lugnt och inte umgås med hans släkt hela tiden. Skapa egna traditioner.

Det är väldigt stressande. Låt mig och sambon åtminstone ha lugn och ro i två veckor efter förlossningen.

Etiketter: Lilla Grodan, Vardagskonturer

11:10 | back to top