Dejliigt

| Bloggen | Om mig | Länkar |

Förlossningsberättelse

onsdag 4 december 2013

Jag ska nu försöka skriva ihop en vettig förlossningsberättelse medan lilla grodan sover intill. Kanske får jag uppdatera och skriva om inlägget senare.
Inlägget som skrevs natten mellan torsdagen och fredagen innan lilla grodan kom till världen kan ju vara en bra start att ta del av. Hela natten hade jag värkar var 10-15 minut. Jag satt på pilatesbollen och när varje värk kom så var jag tvungen att ställa mig upp. Vid klockan fyra var jag heltrött så då lade jag mig på soffan istället för att sitta på bollen och fick snällt ställa mig upp var tionde minut. Inte det lättaste eller snabbaste rörelsen av en höggravid kvinna. Mellan klockan 5-6 så slumrade jag, värkarna avtog och sedan kom de en gång i halvtimmen-timmen istället. Så vid klockan 6 duschade jag, väckte sambon som inte alls var på humör för att gå upp, tjatade som en annan gnällmamma och fick tillslut iväg oss så vi hann till förlossningen till 07:30 så som det var avtalat. Väl där beslutades det att jag skulle sättas igång. Jag var öppen 1 cm och tappen halvt utplånad. Förutom att bm undersökte mig fick även en student "känna efter". För övrigt gjorde det sjukt ont att bli utsatt för att bli undersökt hur mycket man är öppen! Jag fick verkligen bita ihop och utbrast AJAJAJ!

Vi fick ett eget litet rum med en mer bekväm säng och vid klockan 9 ungefär fick jag första dosen. Det första jag kände av var ryggvärken. Men det gick att ligga fastspänd i sängen till ctg:n. Efter andra dosen var det värre. Jag hade sååå ont i ryggen, fick panikkänslor vid varje värk för att jag inte kunde röra mig. Sista gången jag spändes fast i sängen med ctg:n fick jag ligga på sidan så sambon kunde massera ryggen. Sedan gick det inte mer, min rygg höll helt enkelt på att typ GÅ AV! Vid 12:30 hade jag värkar var tredje minut, stod och stånkade mot en säng, sambon beodrad att massera min rygg vid varje värk. Eller snarare typ "mörbulta ryggen hur fan du vill". Det gjorde så sjukt ont i ryggen, jag vet inte hur många gånger jag spydde av smärtan i trattliknande påsar. Drickan och den lilla födan jag fick i mig kom upp hela tiden. Jag grät och sa att jag inte ville mer att jag inte klarade mer. Barnmorskorna ville jag skulle ligga i sängen för att kolla ctg:n för vid varje värk så tappade sensorn kontakten med barnets hjärtslag när jag vaggade från sida till sida lutandes mot en säng. Men jag tokvägrade, fick verkligen panik på grund av hur ont det gjorde i ryggen. Ungefär här vid beslutades det att jag inte skulle få fler doser av igångsättning. Jag ville ha smärtlindring, blev erbjuden ett bad och alvedon, alvedonen tog jag, men ett bad?! Hur kan ett bad hjälpa mig när ryggen håller på att gå av?! Jag kommer också ihåg att jag började bajsa typ. Gick på toa och det kändes som om jag bajsade ut den där stora blodslemklumpen som hamnade i toan och sedan blödde jag, vilket tryck nedåt! Jag stod upp, kräktes ibland, bajsade ibland och ibland kissade jag i blöjan. Jag kunde inte sitta ned för det gjorde så sjukt ont att resa sig upp inför varje värk. Så skulle jag undersökas hur öppen jag var... Om det gjorde ont första gången så var det ingenting mot hur ont det gjorde denna gången, jag kved och vred mig, skrek AJAJAJ, tårarna sprutade. Jag tror det kom en värk mitt i allt eller så var jag bara så på helspänd eller nåt. Jävlar vad ont det gjorde!!! Sambon hade tårar i ögonen av att se mig. Och resultatet? Tappen utplånad och öppen 1,5cm... besvikelsen var enorm. Vid 14 tiden sa jag till sambon att jag inte klarade mer smärta. Jag fick ett gåbord att hänga på och tens på ryggen. Vilken skillnad! Den apparaten räddade mig från 15 tiden till 17:30. Jag stod tappert upp och hängde på mitt gåbord med tens apparaten i handen, i ett krampaktigt "ingen tar denna underbara apparat ifrån mig!". I varje värk tittade jag bara ned i golvet och kunde inte prata. Jag minns att jag var sjukt trött i benen efter att ha stått upp och gungat hela eftermiddagen. Jag var så trött efter en sömnlös natt och många dåliga nätter dessförinnan att jag bara stod och blundade mellan värkarna emellanåt, typ tre minuters powernapps. Så skulle jag undersökas.. denna gång gjorde det inte det minsta ont. Öppen 4 cm! Vi fick flytta in till en förlossningssal. Äntligen fick jag lustgas! I journalen står det 17:39 lustgas. Det var en rolig gas. Jag kunde fortfarande inte ligga ner, fick panik för det gjorde så ont i ryggen, så jag fortsatte hänga på mitt gåbord. Barnmorskorna lämnade oss. Sedan började det göra förbannat ont. Vilket tryck nedåt! Jag stod och kissade och bajsade, eller ja jag bajsade inte men jag var övertygad om att jag gjorde det. Sedan kom en jädra smärta jag bara skrek, skrek att sambon måste hämta barnmorskorna. In kommer dem och lägger mig i sängen, nu gör det så ont att jag skiter i hur ont det gör i ryggen. Dem lämnar mig och sambon igen. Jag ligger och skriker i masken, bajsar typ, och känner mig väldigt utlämnad och rädd. Jag har så ont och fattar inte vad som händer. Sambon kan ju ingenting om det här! Jag hypperventilerar i lustgasen för att få så mycket gas som möjligt. Det finns ingen som kan berätta vad som händer eller vad jag ska göra etc. och smärtan bara ökar hejdlöst liksom jag får ingen övergång eller chans till att vänja mig successivt. Säger till sambon att jag vill ha epidural!!!! Han fattar ju inte vad det är men blir orolig och springer och hämtar barnmorskan "det är något som inte stämmer, hon måste ha någon mer smärtlindring, för det där funkar inte!" In kommer barnmorskan lite besvärad liksom, sätter ett dropp för att kunna få epidural. Ska sedan undersöka hur öppen jag är, "ojdå! Hon är öppen 8cm! Ring på den andra barnmorskan!" Så sambon ringer efter den andra barnmorskan. "Här ska vi föda barn!" - "Redan?!" - "Ja 8cm, eller nej nu är hon helt öppen!". Så medan dem tar på sig förkläden och handskar ligger jag mest och skriker tror jag. Har aldrig skrikit så, både i bas och falsett! Jag fattade inte vad som hände riktigt. Förstod inte vad som hände med kroppen, smärtan eller scenariet. Det enda jag minns är att barnmorskan säger att jag inte får krysta! Hur ska jag kunna veta att det är krysta jag gör?! Barnmorskan blir riktigt arg och jag mer eller mindre arg tillbaka. I journalen står det 18:37 krystvärkar. Vidare 18:43 barnet ute. Jag krystade ut lilla grodan på tre krystvärkar. Sambon har sagt att barnmorskorna inte var beredda att ta emot henne ens. Att dem blev väldigt förvånade. Själv tyckte jag det kändes som att skita ut en vattenmelan, som många brukar säga. Vara riktigt riktigt hård i magen liksom. Men vilka krafter jag låg inne med. Jag tog verkligen i. Eller rättare sagt kroppen skötte liksom allting själv mer eller mindre, jag bara vrålade. Det var väl mer eller mindre det jag åstadkom, medan kroppen skötte sin uppgift. Jag var helt borta på lustgasen. Riktigt riktigt borta. Förstod knappt att jag hade fått barn, så borta."Blev det barn också?!" Jag låg och skakade efteråt, moderkakan skulle ut, jag skulle sys lite utvändigt. Det gjorde ont det också och jag ville inte vara med längre. Sambon grät och var överväldigad, jag var helt borta. Men han sa "hon liknar dig älskling" i glädje och lyckotårar. Jag har för mig att jag grät av lycka lite jag också när hon låg på mitt bröst, eller kanske det var av lättnad att nu var det äntligen över. Jag vet inte, jag var som sagt helt borta.

Efteråt berättar barnmorskan att bedömningen var att jag skulle föda lilla grodan vid 01:00 tiden, inte innan klockan 19! Dem skulle lämna oss en timme för att komma tillbaka för undersökning och förhoppningsvis skulle jag öppnats till 5 cm. Ja en ganska stor missbedömning..
Personligen var jag riktigt rädd under den här stunden i ensamhet utan personal. Jag saknade verkligen det pedagogiska stödet och informationen. Både jag och sambon upplevde den här stunden som väldigt skrämmande. Det tog mig 2 dagar att lägga förlossningen bakom mig och känslorna. Jag hade tex. gärna velat vara lite klar i huvudet när lilla grodan kom upp på bröstet.. Velat veta vad som hände när jag bara skrek av smärta och kroppen skötte sig självt. Efteråt sa jag att jag aldrig kommer att göra om detta. Det var känslan, inte "vilken häftig upplevelse" eller "det bästa jag varit med om". Utan snarare "fy fan vad skrämmande".
Alla barnmorskor och personal vi träffade sedan sa "jag hörde att förlossningen gick undan". Jo tack, skönt men samtidigt väldigt oskönt. Men nu ligger lilla grodan bredvid mig. Världens finaste groda. Det var helt klart värt det.

Note to myself: Om du någonsin gör om detta med graviditet och förlossning, så skriv ett förlossningsbrev och innehållet ska vara att du vill ha all smärtlindring som finns så tidigt som möjligt och speciellt epidural.

Etiketter: Graviditeten