Dejliigt

| Bloggen | Om mig | Länkar |

Oro eller ro?

onsdag 16 oktober 2013

Med risk för att någon kanske tar åt sig så säger jag det direkt. Detta är bara mina tankar, vad jag för stunden upplever och vad som diskuteras i omgivningen.

På något sätt så är "alla", givetvis inte alla men mååånga, väldigt oroliga under graviditeten. Min största oro är att få kolossalt mycket med bristningar. Det är något jag kan se, känna och ta på nu. Hur bebisen har det i min mage vet jag inte ett skit om. Om det är trött och därför inte sparkar lika mycket ena dagen eller om den helt enkelt sparkar men att jag inte känner något.
"Alla" ringer för minsta lilla, ska kolla upp minsta lilla och ska stressa upp sig för minsta lilla. "Bebisen mår dåligt, jag har en ond aning, magkänslan säger detta, jag har googlat att det kan vara detta" också vidare...
Aldrig har sjukvården fått så mycket samtal och kontroller som nu. Jag märker på min BM att hon möts av detta dagligen. så fort man svarar något så är hon i försvarsställning för att säga att allt är bra, även om jag liksom är coollugn och inte det minsta orolig. När hon lyssnade på hjärtat så rörde sig liten och navelsträngen låg i vägen så ljuden blev ju inte sådär klockrena först. Hon var då väääldig snabb med att säga att "det är ingen fara, bebisen mår bra" utan att jag själv reagerade över detta överhuvudtaget. Snacka om påfrestande jobb BM har!
Hur kvinnor bokar in privata ultraljud var och varannan vecka, köper sån där doppler för att själva kunna lyssna på hjärta eller ringer 117/förlossningen varannan dag?

Jag vet inte är det något fel på mig?! Jag är inte orolig. Kommer jag inte bli en bra mamma? Kommer jag inte bli en bra mamma för att jag inte oroar mig i förtid för sådant som kan bli problem när liten börjar gå? Kommer jag inte bli en bra mamma för att jag inte sitter och räknar att liten har sparkat 10 ggr den här timmen, eller hur många gånger det nu ska vara - ja ni ser jag har inte ens koll på vad det är jag egentligen ska ha koll på?
Seriöst kvinnor har fött barn i alla tider. Hjälpmedlena och kunskapen som finns i samhället och på internet idag fanns inte förr. Och vi har väl ändå blivit rätt ok?
Sedan att det kan hända saker, absolut, det säger jag ingenting om. Men jag orkar inte oroa mig två gånger för samma sak eller en gång för mycket. Det finns annat jag vill lägga min energi på.

Etiketter: Filosoferande, Graviditeten, Vardagskonturer