Dejliigt

| Bloggen | Om mig | Länkar |

Om foglossning

onsdag 30 oktober 2013

Tänkte att jag skulle skriva lite om foglossning. Hur jag uppfattat en graviditet med detta o-underbara tillstånd. Först tänkte jag referera till en text jag läste i Vi föräldrar, en tidning jag fick i en av babyboxarna jag hämtat ut.

"Foglossning stannar vardagen. Foglossning är en vanlig orsak till sjukskrivning under graviditeten. Kvinnor tecknar en bild där bäckensmärtan kan få hela "vardagen att stanna", där det sociala livet begränsas och där oförmågan att kunna leva upp till egna och andras förväntningar - inte minst partnerns - orsakar isolering, besvikelse, sorg och frustration. Endel kvinnor beskrev att bäckensmärtan fick hela relationen med partnern att ställas på sin spets. Många var också tveksamma till fler, framtida graviditeter."

Det är precis såhär jag kännt och känner! Som jag har skrivit om innan, ja säkerligen flertalet gånger här i blogginläggen, så har folk i min omgivning inte riktigt förstått vad foglossning egentligen är? De tror det är något "vanligt ont" känns det som, lite ryggont som det hjälper med en lång rask promenad så att allting hoppar rätt ungefär. Lite ont ska det göra i en graviditet, att inte kunna lyfta och bära är lite trams. Ungefär som om jag använt foglossning som en lat undanflykt. Det som hjälpte med min sambo var föräldrargruppsmötet! Han satt där och lyssnade på barnmorskans information om foglossning och sedan om hur alla de andra gravida kvinnorna i gruppen upplever foglossning. Det var som om det gick upp ett ljus för honom.

En annan sak jag måste nämna, är min egna barnmorska. Vid senaste mötet så skulle jag sammanfatta min graviditet. Jag sa det har varit rätt jobbigt tycker jag. Foglossning och snabb viktökning. Hon sa "foglossning får man räkna med under en graviditet". Ett fruktansvärt oproffessionellt svar tycker jag. Tänk om hon istället hade informerat mig om studien som stod i Vi föräldrar och pratat kring detta?

Jag menar det är väl klart att jag ska kunna gå promenader? Det är väl klart att jag ska kunna ställa mig upp på en stol? Det är väl klart att jag ska kunna bära in en matkasse från bilen? Det är väl klart att jag ska kunna stå och luta mig, sträcka på mig för att nå något, hoppa upp för att nå eller liknande? Det är väl klart att jag ska kunna gå i trappor obehindrat? Kunna resa mig upp snabbt? Vända sig om i sängen är ju en självklarhet, likaså ta sig ur sängen. Dela på benen, ta långa och kanske raska steg? Gå i uppförs och nedförsbackar som ingenting? Sätta sig ned på huk eller sittande och resa sig upp från huk eller sittande?
Ja också vidare... omgivningens förväntingar och reaktioner har inte varit roliga alls. Det värsta är inte kommentarerna från sambon eller män i övrigt, utan det värsta tycker jag är kommentarerna från kvinnorna. Speciellt kvinnorna som varit gravida och som själva säger sig haft foglossning/mycket foglossning. Jag skulle nu efter min erfarenhet av detta fenomen aldrig säga åt någon med foglossning vad personen kan eller inte kan göra. Visa empati och förståelse, räck ut en hjälpande hand istället. Om personen uppfattas som jobbig, tänk er själva in i hur det måste vara för personen.

Jag har upplevt foglossning, förutom smärtan, även som psykiskt fruktansvärt jobbigt. Förväntningar, värkande smärta, gråt och hopplöshet. Och absolut inget stöd alls från omgivningen. Det har varit det värsta. Ifrågasättande istället för stödgivande.

Etiketter: Filosoferande, Graviditeten, Vardagskonturer