Dejliigt

| Bloggen | Om mig | Länkar |

Hur mycket?

måndag 21 oktober 2013

Hur mycket känner ni är ok för föräldrar, dvs. Mor- och farföräldrar, att lägga sig i? När och var går gränsen? Hur handskas man med dem?

Detta är de senaste två veckornas alster:
- Ni förstår svårmor tycker inte om namnen vi har valt. Hon försöker övertala oss till att byta. Bara för att hennes egna åsikt är sådan för att hon kopplar ihop namnen med personer hon inte gillar. Personligen hade jag aldrig, verkligen aldrig, betett mig så mot någon vilket fult namn det än må vara. (?!)
- Svårmor "vill" också att vi ska välja sambons 16 åriga systerson till gudfar och har påtalat detta några gånger redan. När sambon svarade "kommer aldrig hända" tog hon det som ett skämt. Har man träffat honom förstår man varför det aldrig kommer att hända. (?!) Det kommer garanterat bli en uppföljare på dethär problemmet, hon kommer bli vansinnig.
- Vi diskuterade kläder. Jag och sambon sa att vi har ju endel rosa kläder men det får ju användas även om det är en kille. "Det skulle man ju inte alls göra, klä en kille i rosa!" Så nu har svårmor "plötsligt hittat" sambons gamla kläder på vinden. Flera kartonger med barngrejer tydligen. Kartonger som det tidigare hetat inte funnits kvar... (?!) Sambon efterfrågade dessa kartonger i början på sommaren och i mitten av sommaren innan vi skulle till Ullared.
- Sedan är det ett fortsatt tjat och ifrågasättande från svårmor om att mina pälsklädda monster utgör en fara för en bebis. Ungefär som en dålig uppföljare på en första omgången som jag skrivit om tidigare.. (?!)
- Sedan vad svärfar höll på med för bestämmande miniHitler fasoner i mitt egna hus gällande hur och vad vi ska och kan göra i huset. Allt ifrån väggar, tak, golv, vind och dörrar till möblering i framtiden fick mig på så dåligt humör att jag fick gå ut och gå en runda. Det kände jag inte alls var ok. Ni vet vad man än säger så blir man dumförklarad, när det i själva verket är personen själv som är dum, men man visar respekt och säger ingenting. (?!) Återigen... personligen hade jag aldrig betett mig så hemma hos dem, eller hos någon annan för den delen heller.
- Svärföräldrarna har också knäppt med fingrarna två helger irad med kort notis "Nu måste ni komma och hjälpa oss!" och förväntat sig att vi ska släppa alla våra egna planer och rusa. Första gången var det totalt meningslöst, andra gången fick vi säga nej pga. andra planer och då blev det sura miner. Detta är dock ett vanligt förekommande fenomen. Vi själva har däremot fått hjälp precis vid flytten och igår. På sex månader har dem inte "haft tid" för att hjälpa oss, men vi ska och har däremot hjälpt dem hur mycket som helst sedan i april när vi samtidigt satt vårt egna i andra hand...
- Liten har enligt statistiken stor chans att födas på min födelsedag. "Det vore jättehemskt! Svårt, det vore inte alls bra, svårt att bestämma över sin egna dag, väldigt synd om liten!" Svårmor har i mina ögon en fanatisk övertygelse om detta med födelsedagar och kalas, vilket givetvis införlivats hos andra i sambons familj också. Både för barn och vuxna, alla ska fira, oavsett om det blir ett kalas om dagen hela vecka istället för att slå ihop kalasen. Jag som kommer ifrån en tradition att de vuxna firar när de fyller jämt och barnen firar varje födelsedag upp till 15-20 års åldern har ju lite andra sätt att se på detta. Då tycker jag nästan att det vore bra med att fylla år på samma dag med liten så slipper jag de här intrigerna, påtryckningarna och skitsnacket om kalasen. Då är det ett kalas men det är litens kalas och inte mitt kalas i första hand. Det är skillnad på att fira familjen och att fira med kalas då alla ska komma, 20-30 personer. Så återigen hade vi denna diskussion, jag är alien man kan sitta och glo på med stora ögon eftersom det jag säger kommer från Pluto och guds tio budord består av att alla ska ha varsin födelsedag och man ska som vuxen ha stora kalas varje år. Deras sätt är "rätt" och mitt är "fel". Ofcurse.

Ni hör... Nu börjar det dra ihop sig för ett nytt barnbarn och då ska man lägga sig i allt. Svårmor har inte visat någon glädje eller intresse över graviditeten tidigare. Hon har snarare varit och uppfattats som sur, snäsig och irriterad när det kommit på tal. Den här förändringen är påtaglig, och känns så falsk från svårmor. Svärfar däremot har varit genuint glad från första dagen.

Hur tusan gör man?! Jag orkar inte lägga ner mer energi på detta. Detta är på två veckor!!! Och jag försöker hålla mig ifrån dem så mycket jag kan, men nu känns det som om jag helt enkelt måste lägga locket på helt fram till nyår eller nåt. Inte vara hemma när dem kommer på besök.

Etiketter: Vardagskonturer