Dejliigt

| Bloggen | Om mig | Länkar |

Om graviditeter

fredag 13 september 2013

Jag vet inte hur alla gravida upplever graviditeten, men jag vet hur jag upplever den. Som en enda lång olidlig väntan, i takt med att man växer sig stor och fet. Jag har kännt från första början "att vara gravid inte är min grej". Nu är det säkerligen någon som reagerar, "var glad över att du är gravid", och självklart jag är överlycklig. Jag tillhör dem som fått hjälp för att kunna bli gravid.

Vad jag förstår på andra kvinnor som varit gravida tidigare så minns dem bara de bra momenten av graviditeten. Solskenshistorierna. "Det var så mysigt när h*n sparkade". "Man saknade gravidmagen efteråt". "Alla var ju intresserade av mig och magen". "Man fick ju verkligen fördelar av att vara gravid, alla servade en".
Ja.. också vidare. Det är ju ingen som tex. nämner avföringsproblem, huvudvärk, trötthet, foglossning, ryggvärk, svullnad, att man inte har några kläder som passar, viktökning, illamående, smakförändring, hjärtklappning, fisar, kissnödighet, sura uppstötningar, humörsvängningar, andfåddhet, sömnrubbningar och glömska/virrighet. Och när man påtalar ett eller flera moment av hur graviditeten är så minns dem inte, eller så minns dem lite vagt att det kanske var så?

Kanske kommer jag också glömma? Eller upplever vi kvinnor verkligen graviditeter så olika? Jag till exempel har inte behövt skaffa några stödstrumpor ännu (v 29) medan min väninna hade det tidigt i graviditeten. Hon i sin tur känner av foglossning i 9e månaden medan jag kännt av det ordentligt sedan v 15. Ja, det är häftigt hur det kan vara. Hur kropparna kan bete sig olika.
Det blir väl så småningom ett samtalsämne, det har visat sig bli en babyboom här nämligen, två månaders mellanrum mellan varje liten krabat.

Etiketter: Vardagskonturer